Recension Svenska Dagbladet

Mittiprickteatern ger barnpubliken en palett starka känslor.

/…/

Även Mittiprickteatern erbjuder barnpubliken ett knippe känslor med ”Glad och Sur i ur och skur” (3–6 år). Uppsättningen av Cleo Boman, i scenografi av Anna Sigurdsdotter, är ett resultat av Mittiprickarnas samarbete med förskolor. Glad som är sur och Sur som är glad ska städa en teaterloge. Den lätt förströdda texten och tillkrånglade metanivån, där Glad och Sur hittar och följer manuset till den pjäs som spelas, vägs till stor del upp av ett gott spelhumör.

Lennart Gustafssons surpuppa och Aja Rodas spexiga solstråle får spela fram barndomsminnen och testa känslor som besvikelse, rädsla, blyghet och förväntan. En blåbärssugen björn i skogen går att hantera, medan pusstanternas målade munnar är rena skräcken. Teaterlekens förvandlingar bland logens ridåröda gardiner och färgrika kostymförråd lockar fram en hel känslopalett hos både Glad och Sur.

/…/

Karin Helander, Svenska Dagbladet 2020-02-14

Detta är den del av recensionen som handlar om Glad och Sur i ur och skur.
Resterande del handlar om Får jag vara med? (Dramaten) och Vilda Bebin & Mamman (Dockteatern Tittut)

Recension Dagens Nyheter

En massa känslor på Mittiprick

Sofia Sur och Gustav Glad agerar ciceroner i jakten på känslornas uppkomst och uttryck för tre- till sexåringar som tampas med sina livskriser. Och de öser ur utklädningslådan.

Var ska en livskrisande tre- till sexåring ta vägen för att bena ut sitt komplexa känsloliv om inte till teatern? Mittiprickteatern låter de båda städarna Sofia Sur och Gustav Glad, den ena muntrare och den andre dystrare än namnet antyder, agera ciceroner i jakten på känslornas uppkomst och uttryck.

I teaterhusets själva sammetsdraperihöljda hjärta, logen, pausar de städpasset för att gräva sig ned i rummets innehållsrika utklädningslåda. Med hjälp av ett upphittat manus, som visar sig handla om dem själva, återskapar de känsloframkallande barndomstrauman med allt ifrån rivna klosstorn till att vara vilse i skogen, varav det senare omvandlat till en speedad lajvversion av ”Mors lilla Olle”.

Roligast blir det när de tar sig an skräck som manifesteras av pusslystna tanter med stora rödmålade munnar.

Lennart Gustafsson och Aja Rodas leker sig igenom en uppsjö av känsloyttringar, där Gustavssons surkart envisas med att vilja känna på riktigt innan han gestaltar, medan Rodas muntergök bokstavligen hjular av glädje på beställning. En lika effektiv som underhållande introduktion till klassisk teaterteori om skådespelarens roll.

/…/

Anna Håkansson, Dagens Nyheter 2020-02-03

Recension Nyhetsbyrån Järva

Både barn och vuxna har roligt med Häxorna i Husby

Så hade Häxorna i Husby med Mittiprickteatern premiär på Husby gård. Regnet hade hängt i luften, men det höll uppe och en stor publik av både barn och vuxna mötte upp.

Häxan i pepparkakshuset var hungrig och försökte locka till sig barn från kolonin i grannskapet med pepparkakor. Men barnen sa att pepparkakor äter man bara vid jul, och godis var heller ingen höjdare. Det får man ju bara käka på lördagarna. Häxan ringer Pomperipossa, som kommer men inte är till någon större hjälp. Korpen Hugin som häckar på pepparhusets tak skickas att hämta all världens häxor till rådslag.

Under tiden kommer lilla Kim, som säger att hans föräldrar ibland låter honom äta godis även när det inte är lördag Han infångas. Men hur ska han tillagas?

Och så kommer häxor och trollpackor från när och fjärran. Först två norska häxor i lusekoftor, man undrar om det finns någon norsk person i publiken och vad ambassadören skulle säga, men roliga är de! De vill förvandla barna till råttor.

Medusa ur den grekiska mytologin med ett virrvarr av gröna ormar på skallen hälsar Καλημέρα! Hon uppför imponerande akrobatisk dans och erbjuder sig att förvandla barna till sten. Medan Baba Jaga från Ryssland hälsar Добрый день! och erbjuder sig att stöta Kim till smaklig konsistens i sin mortel.

En hel rad mytologiska väsen passerar och sist ett gäng tonårshäxor, som är vegetarianer, vilket väcker munterhet bland de andra häxorna. En demonstration av ett tjugotal kollobarn med texten “Häxit” på plakat marscherar in på scenen. Och inget slutar som pepparkakshäxan tänkt.

Ett fyndigt spektakel med mer än 40 medverkande, proffsskådisar och barn från Järva. Både barn och vuxna hade väldigt roligt– ett gott tecken på bra barnkultur! Så passa på! Åtta föreställningar återstår, den sista fredagen den 5 juli.

Mats Leander, Nyhetsbyrån Järva 2019-06-26

Recension Svenska Dagbladet

Nätfiffel, ljug och väntan – tre goda ting

Alla goda ting är tre, tänker Mittiprickteatern, och klipper till med tre premiärer på en vecka. De nya pjäserna kommer att spelas på turné och på hemmascenen Teater Påfågeln.

/…/

Att vänta är något som minsta barn känner till. När blir det snart? i regi av Josefin Lennström har inspirerats av Becketts I väntan på Godot och resulterat i en lika klurig som kul pjäs skriven av ensemblen (för barn 3–6 år). Två storkillar sitter vid ett träd och väntar på bättre tider. Eller på att drömmen ska slå in så att det kan växa äpplen på trädets kala grenar.
Men hur länge måste man vänta? Hur lång är en stund, hur länge dröjer ett tag, hur snart är det snart?

Magnus Munkesjö gör en barnvuxen med myror i byxorna, otåligheten kryper genom kroppen. Han vill hitta på något absolut hela tiden och vrider sig i spiraler som en ivrig mask, när han kläcker idéer eller nästan spricker av skojiga påhitt. Henrik Gustafssons väntare är mer förnuftigt vuxenförståndig, även om också han hemskt gärna brister ut i sång och dans för att få tiden att gå. Även om den skulle gå ändå. De väntar, längtar och spexar med röda hattar och talande skor. Tillsammans gör de en helt oemotståndlig existentiell show. Att vänta är att finnas. Snart blir det sedan.

Karin Helander, Svenska Dagbladet 2010-02-19

Detta är den del av recensionen som handlar om När blir det snart?
Resterande del handlar om Var är ångerknappen!!! (Mittiprickteatern) och Ljuget (Mittiprickteatern)

Recension Dagens Nyheter

Så händer det att en liten teaterföreställning känns som ett stort mirakel.

Mittiprickteaterns nya förskolepjäs ”När blir det snart?” gör mig tvärförälskad. Men visst borde det alltid vara just så här att en ensemble och en regissör visar småbarnspubliken så stor respekt, och presenterar en så in i minsta tåvick genomarbetad och tänkt föreställning att den självklart höjer sig över vår så ofta begränsande åldersuppdelning.

Regissören Josefin Lennström och ensemblen låter modigt Beckett, en av teaterhistoriens mer svårtillgängliga dramatiker, inspirera till stordåd. ”När blir det snart?” blir lekfullt synonymt med ”I väntan på Godot”. Detta att vänta och vänta invid ett ensamt träd och småningom inse att det är själva denna väntan som är hela resan.

Becketts Estragon och Vladimir har det dock betydligt tråkigare än Mittiprickteaterns Risto och Vladde. Ändå gäller här samma förunderliga
förmåga att ideligen finna nya bevekelsegrunder för att fortsätta vänta på – ja vaddå?

Henrik Gustafssons Vladde och Magnus Munkesjös Risto väntar för sin del på ”snart”. För det är ju då allt ska börja. ” Men hur länge då?” ”Ett tag” ”Men hur långt är ett tag då?” ”Dubbelt så långt som en stund.”

Och en vidunderligt fin stund har jag tillsammans med detta kostymklädda par vars korthugget poetiska dialog formar sig till en liten glad bokstävernas karneval. Vladde och Risto dansar, de begrundar varför skor som alltför sällan tas av ”blir onaturligt fästa vid en” och vägrar släppa taget om fötterna. De samtalar och filosoferar och lägger allt hopp till det kala trädet. Trädet som, i motsats till hos Beckett, slutligen får både blad och frukt. Självklart för i den här föreställningen bor glädjen. Och Vladde och Risto de är två varsamt utmejslade rollfigurer att älska.

Pia Huss, Dagens Nyheter 2010-02-22

Recension Melleruds Nyheter

Barnteater med klös

I söndags besökte Mittiprickteatern Kulturbruket på Dal med föreställningen Klösiga Katters Klubb. Antalet platser var begränsat till 90 och det blev snabbt fullt av barn från tre års ålder i föräldrars sällskap.

På scenen fanns ett plank och några soptunnor och vips såg man bakgården framför sig, hårt bevakad av de två tuffa katterna Kattja och Kattniss.
När en tredje katt, som kallar sig Kattmandu fast han egentligen heter Jöns, dyker upp är de inte alls pigga på att han ska få vara med.
Pjäsen handlar om att vara med eller inte, utanför eller innanför gemenskapen. Den kloke Kattmandu lyckas komma med i klubben och tillsammans jagar de tre katterna skummisar, hittar en övergiven kattunge och löser mysterier.
Det är visst bra att vara fler och i slutet är det ett helt gäng av små katter som hänger på planket och vill vara med i klubben.
Barnen i salongen hängde med i handlingen och efter 40 korta minuter var föreställningen slut. Alla fick ett medlemskort i Klösiga Katters Klubb vid utgången.
Musiken i föreställningen, svängig och jazzig, passande till coola katter med klös och långa vajande svansar, är skriven av Anders Nyström, Cleo Boman har skrivit manus och regisserat.

Kulturbruket på Dal/Barnkulturgruppen arrangerade.

Karin Åström, Melleruds Nyheter 2019-02-27

Recension Dagens Nyheter

Othello på Mittiprickteatern

Tänk om vi människor lärde oss att snacka med varandra! Så många krig, missförstånd och skilsmässor som kunde undvikas. Fast så få romaner och pjäser som skulle se dagens ljus. Redan Shakespeare beskrev denna förgiftande ickekommunikation, ”Othello” är en enda lång gastkramare på temat.

Här möter vi den bittre och i karriären förbigångne Jago, som vill hämnas sin orättvise chef Othello genom att sprida rykten om att chefens älskade fru Desdemona är otrogen med Cassio. Trams alltihop förstås, vilket vem som helst – förutom då Othello – inser bara genom att kasta en blick på Desdemona som lyser av kärlek till maken. Men hellre tror Othello på skiten Jago sprider än ställer en rak fråga till hustrun. I stället slår han helt enkelt ihjäl henne. För ”hederns skull” som han påstår. Så urbota korkat alltihop men tyvärr ändå en berättelse lika mycket om Shakespeares tid som om vår egen. Den inskränkta dumheten regerar.

Originalversionen av ”Othello” handlar om en hel del annat också och är tre timmar lång. Här har Niklas Halds bearbetning skalat av och ner berättelsen till en timme. Regi och scenografi följer upp med en rättfram iscensättning på en renskrapad scen med endast två griffeltavleskärmar där pjäsens rollfigurer hängs upp på krokar. För varje rollbyte växlar skådespelarna kostym och det fungerar också alldeles utmärkt när de ibland agerar mot ”tomma” dräkter. De första ögonblicken med Ulrika Hanssons Desdemona och Jesper Arins Othello, är fyllda av öm värme medan Henrik Gustafssons Jago stampar likt en mörk olyckskorp bak deras lycka. Fint och koncentrerat,

Pia Huss, Dagens Nyheter 2016-09-12

Recension Svenska Dagbladet

Livets stora frågor gestaltas bäst med humor och musik mitt i vardagen. SvD:s Karin Helander har sett fyra bra uppsättningar för barn i Stockholm.

/…/

Mittiprickarnas ”Henrik den femte” (7-12 år) av Ignace Cornelissen är en alldeles kolossalt fri bearbetning efter Shakespeare. Regissören Josefin Lennström, som tidigare signerat fina förskoleföreställningar, har överfört lekens dramaturgi på texten. Kungadramat har blivit bråk i sandlådan mellan ostyriga pojkkungar. Henrik, som är kung av England, hyser planer på att erövra Frankrike, men stöter på patrull både från en morsk fransk prinsessa och hennes manipulative förmyndare. Kombinationen av pratig text med flera berättarnivåer och skojfriskt yvig spelstil blir en aning svajig, även om det finns en solidariskt yster och energisk ensemble och trots att krigets pangfest med blå och röda ballonger är nog så anslående.

/…/

Karin Helander, Svenska Dagbladet 2017-04-04

Detta är den del av recensionen som handlar om Henrik den femte.
Resterande del handlar om Lilla stora livet (Riksteatern), Vill visst! (Mittiprickteatern) och Frö (Teater Tre).

Recension Dagens Nyheter

Bra start där Mittiprickteatern som nu dunkat in sin första premiär för året med ”Henrik den femte”, en helt corny och fri improvisation kring Shakespeares krönikespel. Lättade lämnar vi genast den befängda idén om att teater ska vara belärande. Det ska den inte. Teaterns uppgift är att erbjuda ett möte med konsten. Gärna också med inslag av humor som här när Josefin Lennström håller i tåtarna.

Redan inledningsvis blir det åka av då Lennart Gustafsson, i rollen som berättaren, omedelbart får publiken i sitt grepp. Här ska det skrönas, berättas och tokas – häng på bara!

Peter Viitanen som Henrik den femte sprattlar kring som vore han klippt ur Disneys variant av Robin Hood; spinkig, spånig, uppkäftig med en krona som ideligen far ner över ögonen. En synnerligen motvillig engelsk monark som stannat i barnstadiet, men fattar att pengarna är slut. Var kunna roffa nästa gång? Jo, men i Frankrike kanske, där finns ju ett snyggt slott att annektera, en döende kung och en kvinnlig tronföljare han tror sig kunna förföra.

Fast där tar han fel – inte ens att fuska i boule-spel klarar han något vidare. Eva Welinder, som tronföljare, vet nämligen vad hon vill och smattrar fram små franska näsvisheter med verklig prinsess-power. Hon äger, i varje fall ända till Per-Johan Perssons Trump-kopia i lila kostym och orange hårslick, dyker upp och helt skriver om regelboken. Karln är galen och publiken buar engagerat och starkt ut Trumpen.

Fint samspel mellan scen och salong i denna fyndigt fysiska satir över maktfullkomlighet liksom över den idiotiska idén att vilja tillskansa sig människor och land medelst våld. De enda negativa inslagen är de lärare i publiken som ideligen stör medelst högljudda hyssjande och upptända iphones. Skärp er!

Pia Huss, Dagens Nyheter 2017-03-01

Recension Svenska Dagbladet

Urkul på scenen

Det svänger om snorkråkorna i maktkampen mellan barn och vuxen. Hönsrelationer och demokrati är andra teman i aktuell barnteater. SvD:s Karin Helander skannar av några Stockholmsbaserade, turnerande fria grupper som just haft premiär.

/…/

Robotens diktatur utmanas av deppig hjälte

Att det är svårt att bestämma vem som ska bestämma har vi alla blivit varse denna höst. Valet ger avtryck också på barnscenen. Demokratipjäsen ”Robotdiktatorn” (7–11 år) är skriven och regisserad av Magnus Munkesjö. I en kartong ligger några bortslängda leksaker och väntar på bättre tider. Lennart Gustafssons försynt nostalgiske nalle och Ulrika Hanssons nervöst tvehågsna apa regeras med järnhand av roboten, spelad med skojigt hetlevrad attack av Eva Welinder. När Henrik Gustafsson gör entré som deppig actionhjältedocka ändras spelreglerna och det blir riktigt spännande. För vem eller vilka ska nu bestämma? Konflikterna ställs på sin spets, men för att kunna lämna lådan och ge sig ut i världen behöver man kunna samarbeta.

/…/

Karin Helander, Svenska Dagbladet 2018-10-01

Detta är den del av recensionen som handlar om Robotdiktatorn.
Resterande del handlar om Ett ord är ett ord (Teater Pero), Hårdkokta fakta om ägg (Pygméteatern) och Varför? Därför… Annars (Teater Tre).