”Klass” blottlägger klassamhället i skolans värld

Att den irländska pjäsen ”Klass” blottlägger relationen mellan de medellösa och frustrerade föräldrarna och deras sorgebarn är dess största styrka, skriver Anna Håkansson.

Daniel Scherps mellanstadielärare sitter redan på plats vid katedern med rödpennan i handen när publiken kommer in i salongen. Här gör Henrik Gustafsson och Eva Welinders krisande föräldrapar Diana och Alex snart entré för att delta i kvartsamtalet som gud glömde.

Mittiprickteaterns uppsättning innebär Sverigepremiären av den irländska pjäsen ”Klass” från 2017. Det är förvånande att det har dröjt så länge. Det är en välskriven, klassikerekande uppgörelse både med skolans förhållningssätt till elever som avviker från normen och klassamhället i stort.

Regissören Magnus Munkesjös översättning hittar ofta rätt bland samtida pedagogiska floskler, även om det dramaturgiskt går väl snabbt mellan föräldrarnas aningslösa tacksamhet över lärarens överseende välmening och sylvasst nedmonterande av detsamma.

Trion Henrik Gustafsson, Daniel Scherp och Eva Welinder rör sig sömlöst mellan utvecklingssamtalets nu och läxklubben för sonen och hans klasskamrat som blir konsekvensen av deras möte. Att pjäsen blottlägger relationen mellan de medellösa och frustrerade föräldrarna och deras sorgebarn är dess största styrka.

Skådespelarna fångar också rollfigurernas komplexitet där Scherp ger sin lärare lika delar yrkesstolthetspatos och undertryckt aggression medan Gustafsson och Welinder balanserar mellan auktoritetstilltro och rastlös upprorsenergi, både i rollerna som barn och vuxna.

Men för att vara en så pass nyskriven pjäs där unga är främsta målgruppen saknar jag en mer inkluderande dimension. Något som åtminstone gör en liten reva i den där fjärde väggen. Då skulle vi kunna skaka om skolvärldens självgodhet på allvar.

Anna Håkansson, Dagens Nyheter 2022-02-10