årskurs F - 5

Det blåser på månen

– en nyskriven dramatisering av Eric Linklaters klassiska berättelse Det blåser på månen.

Vad gör man om man har en pappa som bara bryr sig om sitt arbete – en mamma som bara bryr sig om pappa och det dessutom blåser på månen.
Då gråter man tills man nästan försvinner – och hjälper inte det äter man tills man ser ut som en ballong – men om inte det heller hjälper – och det blåser på månen.
Ja – då får man ta till magi – tur att häxan finns som kan göra en magisk brygd så man blir förvandlad till känguru – och hamnar på djurparken och mitt i en massa mysterier som man blir tvungen att reda upp.
Ja så kan det vara när det blåser på månen och man heter Dina – eller Dorinda – och man inser att man dessutom måste rädda pappa från alla farorna långt långt där borta där han arbetar – trots att han inte verkar bry sig ett dugg.

I en nyskriven dramatisering av Eric Linklaters klassiska berättelse Det blåser på månen berättar vi om Dinas och Dorindas äventyr när de tillsammans med Guldpuman och Silverfalken befriar sin pappa från fångenskapen i det hemska Bombardiet.
Eller vi kanske berättar om hur Dina och Dorinda kämpar för att överleva när deras föräldrar inte ser dem.
Eller vi kanske berättar om det fasansfulla brottet som begicks på Djurparken – mysteriet med de stulna strutsäggen.
Ett vet vi säkert – det blåser på månen!

Premiär 2 februari 2004 på Kulturhuset, Haninge

Av: Eric Linklater
Översättning,  dramatisering & regi: Cleo Boman
Scenografi & kostym: Carina Søe-Knudsen
Rekvisitör: Ragnhild Fridholm
Mask: Elisa Ifergan
Musik:
 Anders Nyström
Ljus: Mikael Tham
Koreografi: Åke Bjurström

Skådespelare:
Emil Ekberg, Lennart Gustafsson, Tove Olsson och Eva Welinder

Spelperiod: 2004-02-02 – 2005-05-17
Längd: 60 minuter
Publik: årskurs F-5

Recensioner
Det blåser på månen

Populär berättelse blev äventyrsföreställning

Barnteaterföreställningen ”Det blåser på månen” handlar om två flickor.
Deras pappa arbetar inom det militära och tvingas att åka till ett land långt borta för att arbeta. De två flickorna blir kvar ensamma hemma tillsammans med sin mamma. Men mamman är bara orolig för flickornas pappa hela tiden och har inte tid för dem längre. I stället inleder de ett äventyr som de aldrig tidigare varit med om. Och den spännande historien har sitt klimax när flickorna tvingas rädda sin pappa från ett fängelse i landet långt borta.

Historien ”Det blåser på månen” känner de allra flesta till. Den har tidigare varit en populär berättelse i både bok och på tv.

Äventyr är någonting som är ett säkert kort när det gäller teater. Och framför allt när det kommer till barnteater. ”Det blåser på månen” är verkligen en äventyrsföreställning.
En stor eloge till skådespelarna som gör ett mycket bra arbete när de skiftar mellan gestaltningarna av olika roller. Även högsta betyg till scenografen som gjort en mycket smart och genomtänkt scenografi som med enkla medel kan ändras beroende på miljö och platser.

Det finns inte mycket att klaga på med ”Det blåser på månen”. Möjligtvis är den en aning ”seg” i början och några övergångar mellan scenerna blir för långsamma. Det är en väldigt bra och välspelad teaterföreställning för barn, men som även vuxna kan ha mycket glädje av.

Sandra Högman, Dagbladet, Sundsvall 2004-02-09

Djärvt och inspirerat

Mittiprickteatern lever upp till barnens förväntningar.

Teater för mindre måste ha anspråk som är större. Barnteatern har ingen artig publik, den måste när den ställer sig på scenen veta att den duger, att den är bäst! Då törs den kräva åskådarnas hela uppmärksamhet och får den. En ny värld öppnar sig med hjälp av skådespelare som visar vad det är att vara en Annan och göra något Annat och samtidigt låter ana hur det går till – teater som är bra handlar alltid också om sig själv.

Mittiprickteatern har efter turné kommit till Stockholm och sin hemmascen med ”Det blåser på månen” och förutom att Eric Linklaters barnboksklassiker ligger helt rätt i Harry Potter-tiden är det en underbart skärpt och rolig föreställning gjord av en ensemble som ställer höga krav på sig själv, som inte lämnar något åt slumpen men släpper inspirationen fri.

Dramatiseringen slingrar snabbt och lätt genom alla förvecklingar och förvandlingar. En tjock bok blir kvick och luftig teater med hjälp av bara fyra skådespelare i många olika roller, alla med personliga drag och fina förklädnader. Emil Ekberg gör flickornas mamma av en suck och ett pärlhalsband. Som den äggtjuvsjagande djurparksdetektiven har han små giraffhorn på sin Sherlock Holmes-hatt och halsduken, inte halsen, är jättelång. Resten är miner och precist fångade rörelser. Precis som med paret Struts, där är det mimkonstnärer i farten.

Dramatiseringen slingrar snabbt och lätt genom alla förvecklingar och förvandlingar. En tjock bok blir kvick och luftig teater med hjälp av bara fyra skådespelare i många olika roller, alla med personliga drag och fina förklädnader. Emil Ekberg gör flickornas mamma av en suck och ett pärlhalsband. Som den äggtjuvsjagande djurparksdetektiven har han små giraffhorn på sin Sherlock Holmes-hatt och halsduken, inte halsen, är jättelång. Resten är miner och precist fångade rörelser. Precis som med paret Struts, där är det mimkonstnärer i farten.

Allra bäst är systrarna Dina och Dorinda, pjäsens hjältinnor. Eva Welinder som Dina och Tove Olsson som Dorinda gör två flickporträtt som både placerar föreställningen i lagom historisk tid och träffar rakt i hjärtat på publiken av i dag. Egentligen berättar de två historier samtidigt.

Den ena är själva äventyret: Efter att ha förvandlat sig till känguruer hamnar systrarna i en djurpark. Där hjälper de Guldpuman och Silverörnen att fly. Flickornas pappa är militär (Lennart Gustafsson i FN-basker sätter sköna citationstecken kring den manliga pliktkänslan). Han hamnar i fångenskap i landet Bombardiet. Då följer puman och örnen samt flickornas danslärare Sigismund Salsa med dem på resan för att rädda honom, med väntat lyckat resultat.

Parallellt löper den andra berättelsen, om syskonskapets kval och lycka. Eva Welinders Dina har storasysterns hela beskäftighet men röjer också fint den osäkerhet som gömmer sig därbakom, över att vara den som måste veta bäst och våga mest.

Tove Olssons Dorinda är idel dyrkan, väntan och beundran, storögt tillitsfull och evigt minst. Men i det lustfyllda, precisa skådespeleriet är de jämspelta och när äventyret är över har klyftan minskat mellan liten och stor, lättlurad och smart.

Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter 2005-04-05

Fiffigt och med varmt hjärta

Mittiprickteatern känner sin unga publik och spelar en underhållande turnéversion av Eric Linklaters bok ”Det blåser på månen”. Cleo Bomans dramatisering riktar in sig på de två systrarna Dina och Dorindas strategi att fylla saknaden efter pappa majoren som slukas upp av jobbet och efter en mamma som bara längtar efter pappa.
De två flickorna – i rutiga kjolar, prydliga koftor och knästrumpor – måste vara snälla och akta på att det inte blåser en ond vind från månen in i deras hjärtan. Men det är inte alltid så lätt att vara välartad. Pappa blir inte det minsta glad när döttrarna försökt hjälpa honom med packningen genom att knyckla ihop uniformen i väskan.
När livet känns som värst har storasyster Dina turligt nog tumme med en häxa som ordnar en trolldryck, varpå barnen förvandlas till kängurur. De fångas in till en djurpark, där det händer egendomliga saker. Ett strutsägg har försvunnit och flera av de vilda djuren längtar ut till friheten.
Flickorna löser mysterier, befriar djur och i bara farten räddar de dessutom sin pappa som blivit tagen som krigsfånge i Bombardiet.

Scenbilden är enkel men ändamålsenligt förändringsbar med drömska draperier, en svängbar grind och färgat ljus. Eva Welinders Dina är rapp och rolig, lika intensiv i beskäftig rådighet som i påhittig äventyrslystnad medan Tove Olssons lillasyster häpet och förtjust hänger med i svängarna. Mittiprickteaterns skådespelare har utvecklat en förmåga att växla mellan roller och kostymer i rekordfart. Här får Emil Ekberg göra en deprimerad mor med hjälp av en suck och ett pärlhalsband för att sedan förvandlas till bland andra en silverfalk och en korttänkt giraffdetektiv medan Lennart Gustafsson kastar sig mellan barsk major, frihetstörstande guldpuma och mycket mänsklig grizzlybjörn. Cleo Bomans kvickt berättade och varmhjärtade uppsättning är full av fiffiga lösningar som i sig också förnöjer skolpubliken.

Karin Helander, Svenska Dagbladet 2004-04-24

På gång

Biljetter till våra scener, förskola/skola
AnaMaria Suazo Swahn
072 542 90 10
anamaria@mittiprickteatern.se

Turné och uppsökande verksamhet
Anna Holmkvist
072 542 90 20
anna@mittiprickteatern.se

Konstnärlig ledare / regissör
Josefin Lennström
073 646 91 64
josefin@mittiprickteatern.se

Konstnärlig ledare / regissör / skådespelare
Magnus Munkesjö
070 676 61 70
magnus@mittiprickteatern.se

Konstnärlig ledare / producent
Rolf S. Nielsen
0739 31 00 84
rolf@mittiprickteatern.se

 

Stora scen – Påfågeln
St Eriksgatan 84, Stockholm

Lilla scen – Emågatan
Emågatan 36, Bagarmossen

Kontor
Kebnekaisevägen 7, 167 35 Bromma
08-15 33 12
info@mittiprickteatern.se