Fahrenheit 451

Romanen som pjäsen bygger på skrevs 1953 och var då en dystopisk framtidsskildring. Idag har mycket av det den berättar om slagit in – men inte allt.
I Fahrenheit 451 är det förbjudet att äga och läsa böcker. Detta förbud har inte införts av staten utan blivit en följd av att människor funnit litteraturen för ansträngande, för tungsint, för krävande. Man vill ha enkel underhållning, interaktiva tv-skärmar från golv till tak, ständigt musikskval i öronsnäckor, omedelbar behovstillfredsställelse, snabba nyheter, underhållning, underhållning, underhållning.
Det var längesedan brandkårens uppgift var att släcka bränder. Nu är deras uppgift att bränna alla de böcker som rapporteras till dem. Om ägaren vägrar lämna böckerna bränns han också.

Vår huvudperson Guy Montag är brandman, det har han varit i tio år och han har aldrig ifrågasatt vad han gör – tills han träffar Clarissa, en ung flicka, som berättar om en förfluten tid när människor inte var rädda. Han möter även Clarissas farfar, en gammal professor, som berättar om en möjlig framtid där människor tänker själva. Montag blir nyfiken, en förgörande nyfikenhet, en törst efter kunskap som är livsfarlig att tillfredsställa men omöjlig att ignorera.

Fahrenheit 451 må vara en dystopi men det är också en lovsång till demokrati och kunskap.
Som en sann sci-fi berättelse är den naturligtvis oerhört spännande och hightech.